Magnus är i Dublin så jag var på väg hem själv i bilen. Vi har en bit slingrig småväg att köra innan vi kommer hela vägen hem. På ett ställe är det så smal väg att man inte kan mötas i bredd så den ena bilen får köra intill kanten och vänta tills den andra kört förbi. Detta händer inte speciellt ofta, men någon gång ibland.
Idag hände det och jag körde intill kanten och väntade. Den andra bilen passerade och jag skulle köra iväg...meeeen nej! Jag kom inte upp på asfalten igen! Jag gled bara neråt. Jag tänkte "ok, i med backen, så gjorde vi i Afrika" men det hjälpte inte (ingen fyrhjulsdrift här, nej...)
Jag var nu helt nerkörd i leran med bakhjulen och inser att jag kommer inte därifrån. Barnen på skolan, Magnus i Dublin! HJÄLP! Ringer Magnus och berättar och precis då stannar en annan bil. Ut kliver min räddande ängel. En man som är på väg för att hjälpa en annan man som fått motorstopp någonstans. Han frågar vad som hänt och jag förklarar. Känner mig lagom självständig med min mage och en gammal volvo nedsjunken i vägkanten. Han har tjocka linor, rep och en monsterbil med fyrhjulsdrift som han säger är bättre än en traktor. (Jag kan bara hoppas han har rätt) Han fixar och donar med repen och bilarna och drar utan större problem upp mig! Jag kramar honom och är en blödig och hjälplös kvinna.... Men vem bryr sig, en karl hade inte heller fått upp bilen på egen hand.
Jag glömde fråga efter mannens namn, men han är min stora hjälte idag. Han hjälpte mig utan att tveka och utan att så mycket som sucka! Tusen Tack vem du än är!
Vad ska man säga? En hel del missöden med bilarna i det sista....
2 kommentarer:
Tur att det finns änglar
Skicka en kommentar