Det här inlägget läste jag på Martina Thuns blogg och ja, hon skriver det jag tycker så bra -därför lånar jag hennes inlägg helt enkelt.
You think you know, but you have no idea.
Det här är egentligen inte den bloggen, men ända sen jag tittade på partiledarutfrågningen av Lars Ohly igår har jag varit irriterad.
Det var sättet som både Anna Hedenmo och Mats Knutsson uttryckte sig på när de ville klämma Ohly på varför han är för att dela föräldraledigheten rakt av.
"Ska man tvinga ammande mammor att lämna sina barn när de bara är SJU MÅNADER?" dundrade duon upprört.
Jag tänker inte lägga ut texten om hur föräldraförsäkringen borde vara. Det är inte det min upprördhet handlar om.
Det är den fortsatta uppfattningen att mammor SKA vara hemma med sina ungar tills dom fyllt ett och ett halvt. Minst.
Ingen verkar, 2010, tycka att det finns en poäng i att även de som kallas för pappor stannar hemma med sina ungar.
Jag började jobba när Juni var nästan sex månader. Nästan. Fem månader och tre veckor, för att vara exakt.
Folk flämtar, när jag säger det.
Alltså, verkligen flämtar, sådär som på teatern. En del liksom låter ögonen rulla bakåt i huvudet, andra lägger huvudet på sen och snörper med munnen.
Många provoceras helt uppenbart av mitt beslut att börja jobba redan. Och många låter mig ana att de "förstår" att det handlar om min karriär.
Det gör det inte alls.
Jag tycker egentligen inte att jag ska behöva varken förklara eller försvara mig, men jag blir så irriterad på folk.
Vi är två som har fått den här ungen och vi är två som vill vara hemma med henne.
VILL!
Redan långt innan jag och Karl skaffade barn pratade vi om att vi självklart ville dela på föräldraledigheten så jämt det går. Helst av allt skulle vi vilja var hemma både när hon är liten och lite större och det har visat sig att vi faktiskt kan realisera det nu, när vi har Juni.
Jag blir jävligt provocerad av sägningar som den på utfrågningen igår: "ska man tvinga mammor att lämna sina sjumånaders bebisar".
Mammorna lämnar ju bebisarna till papporna! Som ju borde ha ett lika stort intresse som mammorna att ta hand om sina bebisar! Och som gör ett lika gott jobb som mammorna, det är jag helt övertygad om. Och kom inte dragande med det där om amning nu, ungar som är ett halvår klarar sig utmärkt utan amning. (Annars finns ju pumpen, som Ohly påpekade igår)
Jag är så glad att jag har en man som vill vara med sitt barn. Jag är också glad över att ha ett skitroligt jobb som gör det lättare att lämna sin lilla bebis varje morgon och jag är jätteglad att vi har den ekonomiska möjligheten att dela på föräldraledigheten. Jag vet att alla inte har den möjligheten.
Men jag blir beklämd av att vissa får mig att känna som att jag liksom sviker mitt barn för att jag börjat jobba så tidigt.
Jag blir beklämd av att folk har bestämt sig för att jag är en egoistisk karriärist som inte tänker på barnets bästa.
Jag blir beklämd av att jag känner mig nödgad att skriva detta inlägg.
Jag blir beklämd av att jag tvingas förklara att jag faktiskt ska vara föräldraledig igen, sen, när Juni blivit större, för att folk ska sluta flämta och himla med ögonen så förbannat.
Det var sättet som både Anna Hedenmo och Mats Knutsson uttryckte sig på när de ville klämma Ohly på varför han är för att dela föräldraledigheten rakt av.
"Ska man tvinga ammande mammor att lämna sina barn när de bara är SJU MÅNADER?" dundrade duon upprört.
Jag tänker inte lägga ut texten om hur föräldraförsäkringen borde vara. Det är inte det min upprördhet handlar om.
Det är den fortsatta uppfattningen att mammor SKA vara hemma med sina ungar tills dom fyllt ett och ett halvt. Minst.
Ingen verkar, 2010, tycka att det finns en poäng i att även de som kallas för pappor stannar hemma med sina ungar.
Jag började jobba när Juni var nästan sex månader. Nästan. Fem månader och tre veckor, för att vara exakt.
Folk flämtar, när jag säger det.
Alltså, verkligen flämtar, sådär som på teatern. En del liksom låter ögonen rulla bakåt i huvudet, andra lägger huvudet på sen och snörper med munnen.
Många provoceras helt uppenbart av mitt beslut att börja jobba redan. Och många låter mig ana att de "förstår" att det handlar om min karriär.
Det gör det inte alls.
Jag tycker egentligen inte att jag ska behöva varken förklara eller försvara mig, men jag blir så irriterad på folk.
Vi är två som har fått den här ungen och vi är två som vill vara hemma med henne.
VILL!
Redan långt innan jag och Karl skaffade barn pratade vi om att vi självklart ville dela på föräldraledigheten så jämt det går. Helst av allt skulle vi vilja var hemma både när hon är liten och lite större och det har visat sig att vi faktiskt kan realisera det nu, när vi har Juni.
Jag blir jävligt provocerad av sägningar som den på utfrågningen igår: "ska man tvinga mammor att lämna sina sjumånaders bebisar".
Mammorna lämnar ju bebisarna till papporna! Som ju borde ha ett lika stort intresse som mammorna att ta hand om sina bebisar! Och som gör ett lika gott jobb som mammorna, det är jag helt övertygad om. Och kom inte dragande med det där om amning nu, ungar som är ett halvår klarar sig utmärkt utan amning. (Annars finns ju pumpen, som Ohly påpekade igår)
Jag är så glad att jag har en man som vill vara med sitt barn. Jag är också glad över att ha ett skitroligt jobb som gör det lättare att lämna sin lilla bebis varje morgon och jag är jätteglad att vi har den ekonomiska möjligheten att dela på föräldraledigheten. Jag vet att alla inte har den möjligheten.
Men jag blir beklämd av att vissa får mig att känna som att jag liksom sviker mitt barn för att jag börjat jobba så tidigt.
Jag blir beklämd av att folk har bestämt sig för att jag är en egoistisk karriärist som inte tänker på barnets bästa.
Jag blir beklämd av att jag känner mig nödgad att skriva detta inlägg.
Jag blir beklämd av att jag tvingas förklara att jag faktiskt ska vara föräldraledig igen, sen, när Juni blivit större, för att folk ska sluta flämta och himla med ögonen så förbannat.
2 kommentarer:
Det viktigaste är nog att alla får göra som de vill... Oavsett vilken lösning man väljer tror jag inte den blir bra om den egentligen inte är så som man önskar...
För mig har det varit viktigt att få gå hemma länge. Jag anser att samhället utvecklas mycket fortare än biologin vilket gör att jag inte vill "lämna över" förrän mitt barn är redo för det. Han ska separera ut sig från mig, inte tvärtom... Det betyder inte att hans pappa inte skulle klara av det eller att han skulle vara sämre på något sätt... Mitt barn har en fantastisk pappa! Däremot har han en lite annan roll och är "viktigast" i lite andra tidsperioder...
Om jag förstått det rätt vill Lars Ohly TVINGA folk att dela på hälften... Det skulle kännas som en katastrof för oss...
Som sagt, det viktigaste är nog att valfriheten finns där!
Jag håller med dig att valfriheten är VIKTIG! Jag sympatiserar inte med Ohly eller hans parti.
Poängen var att mammor som just väljer att vara hemma en kortare tid ska kunna göra det utan att folk ska dra efter andan och bli utpekade som karriärssuktande, dåliga mammor.
Varje familj måste ju såklart hitta det sätt som passar just dem bäst.
Skicka en kommentar