Skickat från min iPhone
25 september 2010
24 september 2010
23 september 2010
Babyträff
I tisdags var Otto och jag på babycafé och sång i Malmö. Där träffade vi bebisarna som vi lärde känna redan när allihop låg i våra magar. På den stora bilden snackar Otto och Noah som det bara skiljer 1 dag emellan.
På den ena lilla bilden ser vi Otto med kompisarna Leon, Ludvig, Vera, Bella, Sami och Noah.
22 september 2010
Blog Award
Min första blog award! Tack Ica!
"När man har fått denna award hör det till att man skall berätta
tre saker som ligger en varmt om hjärtavisa sitt favoritfoto
samt skicka vidare till fem andra bloggar"
Mamma: Jag har världens bästa mamma. Faktiskt. Hon har ett otroligt stort hjärta. Tänk bara att få brev, kramar och blommor av 15-åriga killar! Barn som hon jobbat med för 15-20 år sedan kramar henne när de träffas. Det tycker jag säger en hel del. Tänk då hur hon är som mamma och mormor...
Dessutom har hon bra stil på både kläder och hem. Ingen tant där inte!
Det är väl sant, som de säger, att man fattar inte hur mycket ens föräldrar
älskar en förrän man själv får barn.
Octupus: Mina närmsta vänner. Matilda, Jenny, Madde, Joen, Andreas & min Magnus.
Vilket supergäng vi är! Hur underbart är det inte att kunna vara sig själv helt och hållet?
Det kan vi. Faktiskt.
Vi kan fisa obehindrat, ha heta diskussioner, gråta hejdlöst, skratta tills magen krampar, bli för full, bli för bakfull, näcka, häcka i soffan en hel helg & ja, spela "Jungle Speed" 5000 ggr utan att det blir tråkigt.
Familjen: Magnus, min starke, tyste man. Vi åker upp och ned i vår bergochdalbana men han är mitt livs kärlek. Det var kärlek vid första ögonkastet. Faktiskt. Lollo & Tessi, mina fina bonusbarn. Bättre storasystar får man leta efter! Lillebror kommer alltid bli beskyddad av dem.
Min Otto, min unge, mitt hjärta.
Favoritbilden(eller iaf en av dem)
Ute i solen
20 september 2010
Tack Martina Thun
Det här inlägget läste jag på Martina Thuns blogg och ja, hon skriver det jag tycker så bra -därför lånar jag hennes inlägg helt enkelt.
You think you know, but you have no idea.
Det här är egentligen inte den bloggen, men ända sen jag tittade på partiledarutfrågningen av Lars Ohly igår har jag varit irriterad.
Det var sättet som både Anna Hedenmo och Mats Knutsson uttryckte sig på när de ville klämma Ohly på varför han är för att dela föräldraledigheten rakt av.
"Ska man tvinga ammande mammor att lämna sina barn när de bara är SJU MÅNADER?" dundrade duon upprört.
Jag tänker inte lägga ut texten om hur föräldraförsäkringen borde vara. Det är inte det min upprördhet handlar om.
Det är den fortsatta uppfattningen att mammor SKA vara hemma med sina ungar tills dom fyllt ett och ett halvt. Minst.
Ingen verkar, 2010, tycka att det finns en poäng i att även de som kallas för pappor stannar hemma med sina ungar.
Jag började jobba när Juni var nästan sex månader. Nästan. Fem månader och tre veckor, för att vara exakt.
Folk flämtar, när jag säger det.
Alltså, verkligen flämtar, sådär som på teatern. En del liksom låter ögonen rulla bakåt i huvudet, andra lägger huvudet på sen och snörper med munnen.
Många provoceras helt uppenbart av mitt beslut att börja jobba redan. Och många låter mig ana att de "förstår" att det handlar om min karriär.
Det gör det inte alls.
Jag tycker egentligen inte att jag ska behöva varken förklara eller försvara mig, men jag blir så irriterad på folk.
Vi är två som har fått den här ungen och vi är två som vill vara hemma med henne.
VILL!
Redan långt innan jag och Karl skaffade barn pratade vi om att vi självklart ville dela på föräldraledigheten så jämt det går. Helst av allt skulle vi vilja var hemma både när hon är liten och lite större och det har visat sig att vi faktiskt kan realisera det nu, när vi har Juni.
Jag blir jävligt provocerad av sägningar som den på utfrågningen igår: "ska man tvinga mammor att lämna sina sjumånaders bebisar".
Mammorna lämnar ju bebisarna till papporna! Som ju borde ha ett lika stort intresse som mammorna att ta hand om sina bebisar! Och som gör ett lika gott jobb som mammorna, det är jag helt övertygad om. Och kom inte dragande med det där om amning nu, ungar som är ett halvår klarar sig utmärkt utan amning. (Annars finns ju pumpen, som Ohly påpekade igår)
Jag är så glad att jag har en man som vill vara med sitt barn. Jag är också glad över att ha ett skitroligt jobb som gör det lättare att lämna sin lilla bebis varje morgon och jag är jätteglad att vi har den ekonomiska möjligheten att dela på föräldraledigheten. Jag vet att alla inte har den möjligheten.
Men jag blir beklämd av att vissa får mig att känna som att jag liksom sviker mitt barn för att jag börjat jobba så tidigt.
Jag blir beklämd av att folk har bestämt sig för att jag är en egoistisk karriärist som inte tänker på barnets bästa.
Jag blir beklämd av att jag känner mig nödgad att skriva detta inlägg.
Jag blir beklämd av att jag tvingas förklara att jag faktiskt ska vara föräldraledig igen, sen, när Juni blivit större, för att folk ska sluta flämta och himla med ögonen så förbannat.
Det var sättet som både Anna Hedenmo och Mats Knutsson uttryckte sig på när de ville klämma Ohly på varför han är för att dela föräldraledigheten rakt av.
"Ska man tvinga ammande mammor att lämna sina barn när de bara är SJU MÅNADER?" dundrade duon upprört.
Jag tänker inte lägga ut texten om hur föräldraförsäkringen borde vara. Det är inte det min upprördhet handlar om.
Det är den fortsatta uppfattningen att mammor SKA vara hemma med sina ungar tills dom fyllt ett och ett halvt. Minst.
Ingen verkar, 2010, tycka att det finns en poäng i att även de som kallas för pappor stannar hemma med sina ungar.
Jag började jobba när Juni var nästan sex månader. Nästan. Fem månader och tre veckor, för att vara exakt.
Folk flämtar, när jag säger det.
Alltså, verkligen flämtar, sådär som på teatern. En del liksom låter ögonen rulla bakåt i huvudet, andra lägger huvudet på sen och snörper med munnen.
Många provoceras helt uppenbart av mitt beslut att börja jobba redan. Och många låter mig ana att de "förstår" att det handlar om min karriär.
Det gör det inte alls.
Jag tycker egentligen inte att jag ska behöva varken förklara eller försvara mig, men jag blir så irriterad på folk.
Vi är två som har fått den här ungen och vi är två som vill vara hemma med henne.
VILL!
Redan långt innan jag och Karl skaffade barn pratade vi om att vi självklart ville dela på föräldraledigheten så jämt det går. Helst av allt skulle vi vilja var hemma både när hon är liten och lite större och det har visat sig att vi faktiskt kan realisera det nu, när vi har Juni.
Jag blir jävligt provocerad av sägningar som den på utfrågningen igår: "ska man tvinga mammor att lämna sina sjumånaders bebisar".
Mammorna lämnar ju bebisarna till papporna! Som ju borde ha ett lika stort intresse som mammorna att ta hand om sina bebisar! Och som gör ett lika gott jobb som mammorna, det är jag helt övertygad om. Och kom inte dragande med det där om amning nu, ungar som är ett halvår klarar sig utmärkt utan amning. (Annars finns ju pumpen, som Ohly påpekade igår)
Jag är så glad att jag har en man som vill vara med sitt barn. Jag är också glad över att ha ett skitroligt jobb som gör det lättare att lämna sin lilla bebis varje morgon och jag är jätteglad att vi har den ekonomiska möjligheten att dela på föräldraledigheten. Jag vet att alla inte har den möjligheten.
Men jag blir beklämd av att vissa får mig att känna som att jag liksom sviker mitt barn för att jag börjat jobba så tidigt.
Jag blir beklämd av att folk har bestämt sig för att jag är en egoistisk karriärist som inte tänker på barnets bästa.
Jag blir beklämd av att jag känner mig nödgad att skriva detta inlägg.
Jag blir beklämd av att jag tvingas förklara att jag faktiskt ska vara föräldraledig igen, sen, när Juni blivit större, för att folk ska sluta flämta och himla med ögonen så förbannat.
12 september 2010
7 september 2010
5 september 2010
Norsk konfirmation
Sen bar det av till Oslo för konfirmation för min lilla norska jente Caroline! Det bjöds på 3 rätters, tårta och vin. Det blev tal och många fina presenter. Väldigt mysigt att träffa min gamla familj igen :)
Folkdräkten, som kallas Bunad på norska fick Caroline i konfirmationspresent. Mycket fin!
4 september 2010
1 september 2010
Göteborgsresan
Efter en lyckad tågresa, (där tre personer oberoende av varandra gav Otto beröm)`*stolt*, åkte vi till min gamla vän Sofia. Där fick vi god mat och mys! Tack Fia!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)